hebbsii

Vi känner oss alla ensama någon gång i livet, mer eller mindra. Det är ju så livet är, sina upp- och nedgångar. Jag själv är i en sådan situation där man tror att det bara kan bli bättre. Jag hoppas att det kommer bli bättre, men de senaste 3 åren har det bara varit en brant backe nedåt. En dag når jag botten och kan därefter vända och ta mig upp åter igen. Den dagen, när den väl kommer, om den kommer... Personligen tycker jag att 3 år är en ganska lång tid att vara ensam. Det är faktiskt väldigt jobbigt när man försöker hitta på saker att göra, roliga saker, med sina vänner men alltid bli nekad. Jag börjar fundera på om jag över huvudtaget har några vänner kvar.. Fyra personer kan jag räkna till, var av två umgås med varandra och jag får inte vara med. En av dem jobbar konstant hela tiden och har inte tid, om nu det är den verkliga anledningen. Och den fjärde, som jag en gång stod så nära, har försvunnit in i kärlekens värld och är i princip okontaktbar. Så nu sitter jag här i min ensamhet och funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill umgås med vänner så där bara för att man är vänner. Inte enbart när det händer något speciellt någonstans, eller enbart på helger för att dricka öl tills men blir lycklig. Nej, jag vill liksom bara kunna åka hem till någon och säga "Hej, bjuds det på kaffe?", eller få besök av någon som säger samma sak. Allt detta med ensamhet har nog väldigt mycket att göra med hur bra man mår och om man är lycklig. Känner man sig glad och motiverad så är man mer attraktiv hos andra medmänniskor som kanske också känner samma sak som jag. Det är inte lätta att vara glad, om man inte är det på riktigt. Ett låtsas leende på läpparna är svårt att hålla och att få det att se verkligt ut är än svårare. I längden så orkar man inte verka vara glad och lycklig när man inte är det, så som jag börjar göra nu. Jag orkar inte med att vara glad när man inte får någon respons, jag orkar inte heller vara trevlig nu mera. Vilket har ledit till att när jag träffar folk så är jag mest tyst och håller en låg profil. Jag är vanligtvis inte så pratglad, men nu för tiden är det extremt! Jag säger ingenting om jag absolut inte måste.. Och det oroar min familj, dem om någon ser att jag inte mår bra, jag vet inte varför men jag vill inte ha någon hjälp av dem. Det känns bara som att det blir värre när de försöker prata med mig, kanske har något med det att jag inte säger något att göra. Men jag tror att jag klarar det bättre på egen hand, eller med hjälp av mina vänner, som tyvärr försvinner från mig.. Ett tag nu har jag tänkt att om jag lyckas må bra med mig själv, så kanske jag blir att må bättre. Får lite mer utstrålning och så, allt det jag skrev tidigare. Så jag har bestämt mig för att det första jag ska göra är att göra mig nöjd över min egen kropp, och nu har jag börjat träna lite lätt. Det är ju inte så roligt att göra det ensam, men som sagt ett antal gånger... Jag har inte så mycket annat att välja på. Som punkt nummer två på min lista (som egentligen inte existerar) så vill jag starta om på nytt. Flytta någonstans och börja om allt från början. Dock så är det ju inte bara att göra det. Man ska hitta någonstans att bo för det första, sedan ska man ha någon form av inkomst så man har råd att bo kvar där. Finns säkerligen miljoner saker att tänka på, men det är inte aktuellt för min del i dagens nuläge. Jag får helt enkelt försöka att göra det bästa av situationen. "Man har inte roligare än vad man gör sig" som min mamma brukar säga. Det stämmer, och nu tänker jag plåga min kropp och ha sönder nästan varenda muskel som jag har. Det roliga i det är att musklerna blir större och starkare, och jag närmar mig mitt mål om att bygga mig en kropp som jag är nöjd över. Justja, Mickis. Du gav mig insperationen att skriva i min blogg, och som jag lovade. Här har du en Wall-of-text.


h

Ville bara tala om att jag lever, och att ikväll åker jag till Älvdalen på Musik & Motor festivalen.
Fast egentligen så är själva huvudanledningen till att jag skriver; Mickis. ;)